I lucka tretton finns en novell av Lupina Ojala!

Anvarernas viskningar

Velina formar håret till en lång, solblekt svans högt upp på huvudet och när hon är nöjd med hårets fall knyter hon ett vackert färgat band kring tofsen. Klädd i den vuxna kvinnans dräkt för första gången sträcker hon på sin taniga kropp och låter den långa tunikan svepa kring vaderna. Från bältet dinglar en skinnpung med flintakniven och bennålen som hon fått från sin syster, två fina gåvor för att fira att hon fått blodets välsignelse.

”Förlora blod utan att försvagas, det klarar bara en kvinna”, hade Garula förnöjt skrockat när hon berättade nyheten för henne och det var sant. Män som förlorade blod försvagades medan kvinnor blev starkare och dessutom fick förmågan att skapa nytt liv.

Garula, schamankan som visat vägen genom livets faser för så många, var för Velina långt mer än klanens andliga ledare. Det var Garula som tagit hand om henne och hennes syster när modern lämnat dem för underjorden. Under hela den tid Velinas mor var sjuk vakade Garula över henne dag som natt. Hon dog innan Velina var född och Garula gjorde då något ingen annan ens kunnat tänka sig och som förfärade dem alla. När anden lämnat kroppen öppnade schamankvinnan hennes mage och plockade ut Velina. Barnet var så ynkligt att ingen trodde att hon skulle överleva, ett litet skrynkligt rött knyte som inte ens orkade skrika och alla var rädda för att Garula gått för långt den här gången och förargat underjordens väktare Motenom, genom att beröva honom den lilla.

Klanen hade till slut förlåtit men aldrig glömt och det var Tetol som hade svårast att komma över händelsen. Den nyfödda dottern var inte tröst nog för att han förlorat sin älskade och Garula hade dessutom skändat hennes kropp utan att först rådslå med honom. Mellan Tetol och Velina är den osynliga avgrund som då bildades fortfarande alltför stor för att någon av dem ska kunna ta sig över och nå den andre, så Garula och den äldre systern är de som står Velina närmast. Tetol är klanens bäste jägare och därför har Velina stor respekt för honom men som en fadersgestalt har hon aldrig betraktat honom.

En sista gång drar den unga kvinnan benkammen genom håret, tar ett djupt andetag och stiger sedan ut ur hyddan. I enlighet med de gamla sederna har hon märkt sin panna med blod för att förkunna att hon äger den mystiska kraften och därmed äntligen får delta i kvinnornas möte med Gudinnan i midsommarnatten. I kväll kommer det ske som Velina så länge drömt om.

Morgonens skarpa solljus får henne att stanna upp i dörröppningen och blinka några gånger innan hennes ögon vänjer sig vid att inte längre vistas i dunkel. Ovan vid att röra sig i den långa tunikan skrider hon sakta genom boplatsen. Hon vet att de unga män som ännu inte har en maka nyfiket tittar efter henne när hon passerar så hon kikar i ögonvrån för att se vilka som sett och förstått att hon nu är kvinna. De flesta av de unga är hennes barndomsvänner som hon lekt tillsammans med, men några ansikten är inte lika familjära eftersom sommarvistet är fyllt av gäster från deras tre systerklaner. Baldor som är Tetols bror och således Velinas farbror vägleder den största av de gästande klanerna, den unga kvinnan Vassna och den åldrande gubben Mendorins klaner är mindre och har sina jaktmarker längre söderut.

 Det är bland Baldors folk hennes blickar förhoppningsfullt söker. Hon vill hitta Attis, pojken med det tjocka, rufsiga håret som bär samma färg som räven i skogen. Var gång de möts skrattar han mjukt och hon undrar om han alltid är lika glad eller om glädjen kommer sig av samma lycka som hon känner inför att få vara med honom. Efter att hon deltagit i nattens midsommarritual har hon tillåtelse att bjuda in en make och hon vet att Attis vore välkommen till byn. Kinderna hettar vid tanken så hon skyndar på sina steg och hoppas att ingen hann se den förargliga rodnad som allt oftare kryper upp över hennes ansikte.

Från kokplatsen vinkar systern åt henne så Velina höjer handen till hälsning fast Segan redan återgått till att mala korn. Systern sjunger i rytm med malstenens rörelser, alltid sällsamt glad när hon arbetar. Inte alls som Velina som hellre smyger iväg och drömmer sig bort till ett äventyrligare liv. Stojande småttingar plockar pinnar från marken medan de äldre barnen passar dem och turas om att gå längre bort från boplatsen för att samla bränsle. En vanlig dag hade Velina hjälpt till att hålla matlagningselden brinnande tillsammans med dem men det som varit hennes liv fram till gårdagen är förbi och inget kommer bli sig likt igen. Hon vänder istället blicken norrut och betraktar drömskt de mäktiga fjällen med dess vita toppar. Den här sommaren har hon ännu inte vandrat över dem för att samla bär och sätta ripfällor. Det är mycket som förändrats det här året. Med en suck släpper hon sin längtan och går istället ned mot bäcken. Tids nog kommer hon besöka snödrakarnas rike igen. Nu måste hon vara i fred och förbereda sig inför kvällens möte med gudinnan Tolomenat. Vid en skuggig plats där små skogsstjärnor blommar slår hon sig ned för att stilla sitt sinne. I det grunda, forsande vattnet skymtar de suddiga konturerna av två anvarer. Mjuka surranden omger dem, sövande ljud som alltid gör Velina vemodig. De små varelserna rör sig i dans alldeles över ytan, vackert och sorgset. Tunna, nästan osynliga. Det är bara när solens strålar belyser dem från rätt vinkel som de går att se och även då är de mer som drömbilder frammanade av vattnets hypnotiserande virvlar än verkliga varelser, så olikt första gången hon mötte dem. Då hade de varit tydligare, starkare. I de äldstes berättelser har de fysisk form, riktiga kroppar som kan vidröra materien. Garula har berättat att de alltid sjöng när hon var barn, långa, vemodiga sånger som gav budskap till den som stannade vid vattnet tillräckligt länge för att lyssna.

Så uppslukad är hon av att betrakta dessa eteriska väsen att hon inte märker hur skuggorna blir längre och timmarna försvinner förrän hungern river som en vargtass i magen. Först då ser hon upp och inser att det är dags att återvända till byn. Hon fuktar sitt ansikte med det svala vattnet som för att väcka sig själv ur det drömlika tillstånd hon befunnit sig i, innan hon reser sig och går tillbaka.

Det är trångt vid boplatsen när alla samlats för den gemensamma kvällsmåltiden men den stora folkmängden till trots är ljuden dämpade. I kväll serveras enkel mat, överdådet sparas till morgondagens fest då det ska firas att de återigen åtnjutit Tolomenats välsignelse. Velina slår sig ned invid kvinnorna i sin egen klan och försöker äta men spänningen inför ceremonin gör att hon har svårt att svälja. Otåligt väntar hon tills de andra slutligen är färdiga och Garula värdigt reser sig. Hon stöter sin knotiga trästav i marken tre gånger och genast är alla kvinnor redo att följa henne. Solen hänger drömskt strax ovanför granskogens toppar och lägre än så kommer den inte sänka sig i natt för när Tolomenat besöker jorden behöver hon sin tron.

Gräset fuktas redan av dagg när de högtidligt vandrar mot de resta stenarna, samma väg som generationer av klanernas kvinnor sedan urminnes tid vandrat för att ta del av Gudinnans kraft och visdom. Inom stencirkeln samlas de och sjunger de rätta sångerna, ber högt och kraftfullt som de alltid gjort och mer ändå. Garula ropar sina starkaste formler, stöter med sin stav i marken. Pärlor av svett letar sig ned över pannan, Tolomenat är svårlockad. Efter timmar av åkallan byts förväntan mot rädsla. Med hesa stämmor mässor kvinnorna alltmer desperat tills solen reser sig högt över träden igen. Den heliga natten är förbi.

Den efterföljande dagen förflyter under tryckande tystnad. Några av männen ägnar sig åt byteshandel, men uppgivet och utan de ivriga förhandlingar som i vanliga fall skänker dem så mycket nöje. Barnen som känner de vuxnas oro håller sig undan. Utan deras lek blir byn stilla och ingen har håg att göra mer än det nödvändigaste. Garula har inte synts till sedan hon på morgonen lämnade stencirkeln för att söka svar i andevärlden. Det ofattbara som skett måste få en förklaring. De måste få veta var de felat. Velina vet att hon kastat sina stickor och nu försöker tyda tecknen. En svår konst, nödvändig för klanens överlevnad. Genom stickorna får de veta om de behöver söka nya boplatser, om vintern kommer bli hård och var de bästa bytena finns. Alla osämjor löses med stickorna och det är aldrig någon som ifrågasätter andarnas svar. Så har det fungerat i alla tider men Garula är gammal och kommer inte kunna stanna hos dem många vintrar till. Hon har inte tagit sig an en lärling som seden anger, för tecknet har ännu inte getts. Kanske ingen av klanens unga är värdig uppgiften.

En tyngd som av sten fyller Velinas mage. Har även andarna övergett dem, precis som den stora Gudinnan gjort? Tolomenat som varje vinter fängslas av den avundsjuka Motenom men som varje vår åter släpps fri. Hon som smälter isen och blåser liv i de döda träden. Tolomenat som är den ljumma vinden när hon andas på djurens och kvinnornas magar så nytt liv börjar växa.

Velina sluter ögonen. Hon minns ett varsel som Garula delgav dem under trans för flera år sedan. Ingen förstod vad hon menade och Garula ville inte tala mer om det efteråt men hennes mörka ögon hade varit fyllda av stor sorg.

”Världen kommer delas i två och ingenting kommer någonsin att vara som ni minns det.” Exakt så hade hon sagt, varken mer eller mindre och nu börjar Velina förstå.

Ett plötsligt rop klyver den tjocka tystnad som täckt boplatsen och på ett ögonblick är alla på fötter och pekar upphetsat mot himlen. Förvirrat samlas de fyra klanerna i en tät klunga som söker de trygghet hos varandra. Velina lyfter blicken mot skyn och ser vad de andra redan upptäckt. Utan att släppa den annalkande varelsen med blicken skyndar hon till de andra.

”Den är så vacker”, suckar hennes syster lyriskt intill henne, mer för sig själv än åt någon annan. En enorm skepnad flyter fram över himlen och Velina glömmer för en stund bort att andas av förvåning. Majestätiskt slår snödraken med sina vingar och när den passerar ovanför dem får luftdraget deras hår och kläder att fladdra. Lång och smärt, omgiven av ett isvitt skimmer, fortsätter det magnifika kreaturet sin färd. Dess fjäll gnistrar som en vårbäck i solsken när den snabbt färdas över himlavalvet för att snart inte synas som mer än en blek skepnad i fjärran.

”Där!” Attis ropar. Fler ord än så är överflödiga och han hittar ändå inte bättre i sin upphetsning över vad som sker över deras huvuden. Från himlen över bergen nalkas de omisskännliga konturerna av fler drakar, alla lika andlöst underbara. Vita vingar fyller himlen över dem. Smärta kroppar med långa böljande svansar flyger till synes utan ansträngning, oberörda av uppståndelsen de orsakar bland de små människorna på marken.

De vet alla att det de just bevittnar har ingen sett förut för snödrakar lämnar aldrig fjället om sommaren. I den mörka vinternatten hörs deras vingar slå och deras vita kroppar syns gnistra över snötäckt värld, men aldrig någonsin har en människa sett dem i sommarsolens klara ljus. Insikten träffar Velina som ett slag. Hon viker sig dubbel och sätter sig på marken. Rädslan kramar hennes hjärta. Vad händer? Allting är fel.

Som om de andra hört hennes tankar börjar de röra på sig och titta oroligt på varandra. ”Varför lämnar de fjället? Det har de aldrig gjort förut. Vart är de på väg?” Ibna frågar oroligt med tunn röst. Hon är bara några år äldre än Velina och fick sitt första barn sommaren innan. Hon håller sin lille pojke i famnen samtidigt som hon söker sig till sin make Filgor.

”Var är Garula”, kräver Tetol att få veta. Hans käkar är spända och nävarna knutna när han ser ut över folksamlingen.

”Jag är här!”

Schamankvinnans torra röst ljuder förvånansvärt stark över boplatsen. Tröttare än Velina någonsin sett henne förut närmar hon sig sakta, stödd på sin käpp. Hon motstår impulsen att springa fram för att hjälpa. Det hade förolämpat henne.

”Samla hela vårt folk, vår klan, Baldors, Vassnas och Mendorins klaner. Jag har nyheter att förtälja som rör oss alla.”

Hon talar till Tetol som nickar bryskt och vänder sig om för att fullfölja sin uppgift trots att alla runt omkring tydligt hört vad som sagts. Med låg, dov röst ger han order om stormöte vid kullarna och snart är de samlade och väntar spänt på Garulas ord. Hon lyckas bibehålla sin värdighet trots sin uttröttade kropp. Det är som åren kommit ikapp henne under den här dagen och hon slutligen ser ut som den åldrande kvinna hon faktiskt är.

Garula ser upp på människorna som sitter på sluttningarna omkring henne och när hon möter deras blickar tystnar de oroliga viskningarna genast. Schamankan väntar länge innan hon börjar tala. Som om orden är alltför svåra att få ut ur munnen. Hon spottar på den dammiga marken framför sig innan hon slutligen yttrar det hon måste.

”Ni vet alla att drakarna lämnat fjället.” Hon håller andan en stund, drar sedan ett djupt andetag och kastar snabbt ur sig meningen som om den bränner på tungan.

”De kommer inte tillbaka.”

Kvickt, för att förekomma en störtskur av frågor fortsätter hon med högre och fastare röst.

”Det har pågått länge. Anvarerna är nästan helt osynliga nu, trädväktarna har inte hämtat de gåvor vi lagt ut på många år, ändå har vi fortsatt som om allt var som vanligt. Och i går hände det otänkbara, Tolomenat svarade oss inte, trots att det var midsommarens heliga natt och vi gjorde allting rätt.”

Hon ser sig omkring, rätar ut sin kroknade rygg så gott hon förmår och tystnaden omkring är total. Inte ens småfåglarna fyller längre luften med sitt tjatter.

”Jag behöver inte fortsätta. Ni vet alltför väl hur mycket som har förändrats. De små barnen tror att våra historier om forna tiders väsen bara är påhitt för att roa dem. De vet inte bättre.”

”Vad är det då som händer”, kräver Baldor att få veta. ”Varför sker det här nu? Vad ska jag berätta för resten av mitt folk när jag återvänder till dem?”

Hans röst är arg nu med ett stråk av rädsla. Blicken anklagande, som om allt är Garulas fel. Velina ser hur hon rycker till vid hans ord. Rörelsen är nästan omärklig men hon känner den vithåriga kvinnan alltför väl för att det skulle undgå henne.

”Nya tider nalkas. Det finns inget vi kan göra för att förändra det. Främlingar kommer till vårt land. Främlingar som inte kan höra träden eller förstå djuren. Världen delas och snödrakarna flyger för att nå den andra sidan innan klyftan blir för stor för någon att passera.”

Med ens ser hon uppgiven och sårbar ut.

”Vi blir kvar här. Det är allt jag vet. Fråga inte mera.”

Tungt vänder hon sig om och går. Ingen hindrar henne. Människorna på kullarna samlas i en tät flock likt renar inför ett annalkande oväder.

*

Gästerna från de tre systerklanerna reste hem till sina egna boplatser och Velina bjöd aldrig Attis att stanna. Innan de gav sig av hade han sett på henne med undrande, sårad blick och hon hade tänkt att de nog alla var fyllda av besvikelse efter den här sommarfesten.

Återstoden av sommaren passerar och en natt strax innan flytten till vintervistet somnar Garula in för gott. Hon hade alltid älskat platsen där de levde om somrarna och trots sorgen över att hon inte längre fanns kvar bland dem känner de alla att det är här hennes kropp ska återvända till jorden. De bär henne ut i markerna, gräver en viloplats invid en mäktig sten. Intill henne placerar de ett par ståtliga älghorn att bäras i underriket. När de täckt över hennes tunna ihopkrupna kropp och lagt tillbaka de grästorvor de mödosamt plockat bort, går det knappt att urskilja att de rört jorden. Klanen lämnar sin schamanka tryggt återbördad till den stora Modern.

Dagen därpå packar de och ger sig av söderut där skogen är tätare. Där finns mer villebråd om vintern och när den lilla sjön frusit till håller de alltid en vak öppen där de kan hämta vatten. De yngre barnen sitter ofta på pass där med sina krokförsedda senlinor. Stoltheten när de ibland kommer hem med färsk fisk får dem att lysa och fångsten är alltid ett välkommet tillskott till vinterns ensidiga kost.

På ytan är allt som vanligt, livet fortsätter även utan Garula men det känns otryggt för dem alla att deras länk till andevärlden är bruten. En kväll hör Velina Tetol diskutera med de äldste att de till sommaren ska vandra till Baldors sommarviste istället för sitt eget och be att få bli upptagna i hans klan. Baldor är inte en lika kraftfull schaman som Garula varit men mycket klok och utan vägledning är de förlorade. Velina som inte menat att tjuvlyssna drar sig tillbaka. Tankarna vandrar till Attis. Hon kommer bli upptagen i hans klan istället för att han kommer till hennes. Allt var sannerligen inte som det brukade.

*

Snön täcker skogen och tur är det. Utan dess vithet hade den här årstiden varit rent outhärdlig. Det är flera månvarv kvar tills solen återvänder och allt som alstrar ljus är välkommet. När himlen är klar och fullmånen skiner är det gudomligt vackert med gnistret i snön och Velina tänker då sorgset på snödrakarna som lämnat deras värld för alltid.

Slutligen kommer stunden när solen tvekande sträcker sina strålar över horisonten. De korta ögonblick klanens folk ser årets första ljus är magisk och de andas ut efter månvarv av undertryckt skräck. Ingen av dem hade nämnt den fasa de alla känt, osäkerheten om det fanns någon ände på den här vintern. Dagarna som följer är lättare, nästintill uppsluppna. Det är först när ljuset dröjer kvar så pass länge att det kan räknas som en dag som Velina inser hur hårt den här vintern tärt på dem alla. I storhyddan hörs Ibas lille pojke, som nu lärt sig tala, upprepa Tetols tjuriga fråga om inte maten är färdig för att ätas någon gång och alla brister ut i skratt. Det var den första glädjeyttring som ljudit i vintervistet sedan de kom dit.

Så kommer dagen då Tetol delger planen att de ska vandra till Baldors sommarby istället för sin egen och ingen säger emot. De står varandra nära, de båda klanerna. Alla söner som flyttat mellan dem har gjort släktbanden starka. Dagarna efter beslutet lägras ett lugn över byn. Trots att det bästa varit om de hade haft en egen efterträdare till Garula så var det här ett gott val. Ingen tvivlade på att de skulle bli väl mottagna.

De var väntade. I en vision under midvinternatten hade Baldor sett dem komma. Då hade han fått veta vikten av att klanerna nu står enade inför de förändringar Garula förutspått. De kommande åren för med sig många svåra prövningar som de bäst uthärdar tillsammans. Schamanen är utmärglad och har åldrats sedan sommarfesten, som om nätter och dagar av grubbel sugit all kraft ur honom. Ofta stannar han upp och är stilla, fjärmad från den verklighet de andra ser, inte olikt Garula hennes sista tid hos dem. När hans medvetande åtevänder till deras värld igen, stryker han ofta handen över ögonen som om han försöker torka bort de syner som kommit för honom. 

För Velina blev inte ihopslagningen av de båda klanerna som hon förväntat. Attis hade flyttat in i en ung kvinnas hydda och alla fantasier hon haft om honom och deras liv tillsammans gör henne nu bara generad. Hon bor fortfarande i sin systers hydda och det kommer inte förändras under lång tid. Hon saknar inte beundrare men den enda hon velat ha är Attis. Förra sommaren hade hon kunnat få honom, nu är det för sent så hon härdar ut och döljer sin besvikelse. Stoltheten låter henne inte medge ens för sig själv hur det sticker i bröstet var gång hon ser dem tillsammans.

Baldors klan lever vid den stora sjön med vatten som smakar salt och deras vanor är annorlunda. Klogo som är Attis farfar tar sig an att lära Velina färdas med stockbåt och fiska med nät. Hon är tacksam över att få en anledning att hålla sig från byn om dagarna och hon ser i hans ögon att han känner hennes krossade hjärta.

Så snart hövligheten tillåter ger hon sig ändå upp på fjället för att snärja ripa. Hennes skicklighet med både fällor och spjut är välkänd och färsk fågel en delikatess som ingen tackar nej till. Det är skönt att vara ensam. Hon vandrar tills hon kommer till sina älskade jaktmarker och njuter av de ändlösa dagarna och öppna vidderna. Hon sover under bar himmel, dricker det iskalla vattnet från bäckar som föds på de vita topparna och när hon sover drömmer hon om snödrakar med glänsande fjäll.

Hon studerar viltet i området under fler dagar än hon behöver innan hon sätter ut fällorna. Nu vet hon var det är störst chans att få något i dem. Knepet är att fylla dem med byte under så kort tid som möjligt och sedan återvända till byn innan köttet hinner förstöras. Det går bra, tre ripor och en hare finner hon när hon vittjar. Kvickt nackar hon dem och binder upp dem på en gren. Nu återstår vandringen tillbaka.

*

Redan på långt håll ser hon röken. Det är alldeles för mycket och alldeles för tjockt för att komma från kokeldarna. Hon ökar takten och oron pressar henne att orka springa hela vägen trots att benen börjar värka och det känns som luften inte räcker till.

Först när hon är alldeles nära saktar hon in. Känslan av fara är stark så hon smyger den sista sträckan och stannar i skydd av träden. Röken hon sett hade kommit från storhyddan. Dess tak av buntad vass måste ha brunnit snabbt. Glödande kol är allt som återstår. Velina står som förlamad och stirrar på resterna av byn. Synen är alltför fasansfull, alltför overklig. En eld kan spridas och olyckor ske men det här är utfört med vilje och våld. I lukten av bränt trä och vass finns något mer som ger henne kväljningar. Hon är rädd för vad hon kommer att se när hon går närmare.

Inga mänskliga ljud hörs. Allt är stilla. Det är som onda demoner uppslukat boplatsens alla invånare. Det som inte är nedbränt ligger utspritt och sönderslaget.  Marken upptrampad. Hon hoppar skrämt till vid ljudet av en korp och när hon ser upp bland träden finns där flera. De tittar misstänksamt på henne och fortsätter sedan sitt skådande ut över boplatsen. Längre bort sticker ett spjut upp. Länge stirrar hon innan hon förstår vad det är nedstucket i. En mansrygg. Filgors rygg. Hon vänder snabbt bort blicken och ser på den nedbrända storhyddan istället. Där möts hennes blick av ännu en ohygglig syn. Till hälften täckt av nedbrända träbalkar ligger en nästan helt förkolnad människokropp.

Velina sätter händerna över ögonen. Hon klarar inte av att se mer. Efter en lång stund tvingar hon sig själv att inse att fasan inte kommer försvinna hur mycket hon än önskar. Det här är en mardröm hon aldrig kan vakna upp ur.

Hon börjar backa tillbaka samma väg som hon kommit när hon hör ett svagt stön av smärta. Hennes tränade jägaröron lokaliserar ljudet och hoppet om överlevande väcks. Hon följer sina instinkter och en bit in i skogen finner hon Attis farfar. Den gamle mannen är nästan dold under ett buskage och hon kan se på spåren att han själv släpat sig dit. Lukten av blod är stark. Velina sätter sig på huk intill honom, uttalar försiktigt hans namn. Han stönar igenkännande till svar.

När hon lutar sig närmare honom hör hon ordet vatten och snabbt kilar hon ned till stranden, lossar kåsan från bältet för att fylla den. Tillbaka igen sätter hon handen bakom hans huvud och lyfter försiktigt  medan hon för kåsan mot hans läppar. Det mesta rinner ned på hakan men åtminstone fuktas hans tunga.

 Envist kämpar han för att bilda hörbara ord. Velina blundar när hon för örat nära för att urskilja vad han försöker säga. Ett stort sår i hans sida skriker död och hon vet att han inte har långt kvar.

”Män, Velina. Långa män med hår i ansiktet som bestar.”

Klogo andas ytligt som han inte längre orkar dra ned luft i lungorna.

”Vila nu. Jag är här och tar hand om dig.”

Hon stryker med handen över hans panna och känner att den är het som en koksten.

”De tog med de andra. På en enorm flytande hydda. Har aldrig sett något liknande. De tog dem härifrån.”

Ansträngningen att tala är för stor och han förlorar medvetandet. Medan han sover förbinder den unga kvinnan såret. Han har förlorat stora mängder blod och hon när inget hopp om att han kommer överleva natten. Det enda hon kan göra är att finnas hos honom för ingen ska behöva göra övergången till underjordens värld ensam.

När kvällen kommer tänder hon en liten eld och grillar en av riporna. Åt Klogo kokar hon en del av köttet till en tunn soppa. Han vaknar en liten stund och lyckas svälja en del men det är inte mycket.

”Velina.” Rösten är än svagare nu än tidigare. ”De här männen är katastrofen vi blev varnade för. De sade att deras Gud är den mäktigaste och att han gett dem rätt att härska över alla som inte erkänt honom som sin herre.”

Hon håller hans hand och smeker den mjukt. Hon undrar om Tolomenat övergivit dem eller om den här nye guden håller henne fången någonstans.

”Jag är rädd.” Den gamle kisar för att se henne. ”Om våra gudomar är borta var kommer jag då att hamna?”

Velina har inget svar. Hon kysser hans panna och sitter vid hans sida hela natten. Klogo talar inte mer och när gryningen kommer sluter hon hans ögonlock. Utan att egentligen tänka letar hon reda på en hacka som fortfarande är hel, gräver ett hål intill Klogos stela kropp och välter ned honom i den. Det blir en alltför grund grav men skogens rötter som slingrar i marken är svåra att rå på. Velina täcker över den gamle mannen med jord och stenar medan korparna kraxar ilsket över att så snöpligt bli snuvade på sin måltid.

När hon är färdig går hon tillbaka till resterna av boplatsen för att göra detsamma med Filgors kropp. Spjutet drar hon ut. Det är helt så hon lägger det reflexmässigt åt sidan för att rengöra det senare. Sedan barnsben har hon fått lära att ta vara på allt och ett gott spjut kan vara skillnaden mellan liv och död.

Kroppen i huset klarar hon inte av att flytta. Hon får kväljningar när hon kommer nära så hon täcker den fort med torra grenar och låter elden sluka det sista. Hon vet inte vem det en gång varit och det gör henne än mer ledsen eftersom hon kan inte sjunga sången som ber Motenom ta emot den dödes ande.

När hon äntligen är klar är det åter skymning och armar och rygg värker av ansträngningen. Hon går ned till sjön och klär av sig. Vattnet svalkar hennes ömma kropp och hon dyker ned under ytan.

När hon öppnar ögonen möter hennes blick en anvar. Häpen över synen sticker hon upp huvudet över vattenytan, drar in ett djupt andetag och dyker sedan åter ned.

Den lilla varelsen rör sig likt anvarerna i bäcken vid hennes egen klans sommarviste och nu förstår hon att de inte dansat utan försökt förmedla ett budskap. Det sövande sorl hon alltid funnit så rofullt är deras desperata rop som inte längre hörs som annat än viskningar. Nu är Velina äntligen tillräckligt nära för att höra.

”Gudinnan måste hållas dold för att överleva. Den nye Guden och hans män är starkare för de främmande människorna är många fler. Det som hänt här händer överallt.”

Den späda rösten skyndar att berätta och instinktivt förstår Velina att hon inte har mycket tid kvar. Snart är delningen av världen fullbordad.

”Vi försvinner också, liksom snödrakarna. Många kommer glömma. En dag kommer mycket få av er kunna höra träden tala eller förstå Tolomenats tecken. Du måste minnas Velina. Du är ung och har många år kvar här. Trots att världen håller på att förändras till oigenkännlighet måste du vara stark. Vandra till de nya människorna. Håll minnet vid liv bland kvinnorna de håller som tjänare. Lär dem att hålla fast vid tron i sina hjärtan ty en dag kommer Gudinnans tid igen. Den store Gudens makt kommer falna och tempel istället byggas till Hennes ära. Kvinnor kommer söka den gamla kunskapen och män lägga ned sina vapen.”

Anvaren bleknar och det sista som syns är hennes sorgsna ansikte vars mun formas till ordet hopp. Världen känns med ens lite ödsligare, som något fattas, men till ytan är allt sig likt.

Velina tar sig upp på stranden och klär på sig de sotiga och blodfläckiga kläderna igen. Hon måste skaffa nya men det är inget hon kan göra nu. Inte här. Trevande känner hon med handen i läderpungen, försäkrar sig om att gåvorna finns kvar. Flintakniven och bennålen hon fått av sin syster.

”Jag ska hitta er,” viskar hon. Ögonen är torra för nu finns ingen tid för tårar. Resolut går hon tillbaka till boplatsen för att hämta det sista hela spjutet. När hon tar upp det känner hon Filgors ande och finner tröst vid tanken att han är med henne.

 Hon vandrar bort till det lilla båtläget. Lyckligtvis har de främmande männen inte rört fiskarnas stockbåtar, de har antagligen inte ens sett dem, dolda som de är mellan två klippor en bit från byn. Hon väljer Klogos farkost, lägger spjutet på botten, skjuter ut den i vattnet och hoppar i. Med van hand plockar hon upp paddeln och ger sig av utan att se sig om. Vissheten om att Tolomenat trots allt inte övergivit dem ger henne en styrka hon aldrig anat. I den nya tiden blir hennes uppgift att bevara historierna om världen innan delningen, ty fördold ska Gudinnan verka, maskerad bakom främmande namn.